De senaste veckorna har varit lite upp och ner med Prima. Eller mest ner faktiskt. 

Under förra träningen höjde vi svårighetsgraden ett ordentligt snäpp och tränade mycket samling i galoppen. Efter det började det koka över lite i skallen på fröken grå och passen sedan dess har till stor del bestått av att vi har traskat runt på bakbenen. För att få ner henne på jorden igen har det blivit mest kravlösa joggingpass med fokus på att lyssna framåt för hjälperna och att inte lägga i handbromsen. I förra veckan kändes det hela ganska hopplöst när hon helt plötsligt mitt under passen inte längre kunde gå i form och hittade på småsaker att bli "rädd" för så att hon fick en ursäkt till att fara iväg på tvären i diverse sprattlande hopp. Den här hästen sätter mig verkligen på prov ibland! 

Jag var måttligt road av tanken på en dressyrträning med henne, men igår gick hon ett helt pass utan varken skutt, stegringar eller minsta protest! Den lugna och snälla Prima fanns kvar även idag och vi red hela träningen utan några egenpåhittade cirkuskonster! Bara det kändes som en seger! 

Hon var dock lite trött idag, antagligen med tanke på brunst och pälsfällning. Vi tog ett stort kliv tillbaka och jobbade med lättare saker idag för att hålla henne positiv och för att inte trötta ut henne. Ändå fick vi till några stunder här och där i traven och galoppen där hon verkligen glänste och jag kände vilken skillnad i kvaliteten på gångarterna det blev! Det finns mer än vad man tror i min knäppa häst, det gäller bara att hålla ihop alla pusselbitarna! 😉