Prima var förut den som gav mig gråa hår och som gång på gång var nära att få mig att ge upp, medan Winstone var den som jag kunde glida runt på och koppla av ihop med. 

Nu är det helt och hållet ombytta roller. Det är tur att jag har Prima där allt känns så lätt och självklart när jag och Winstone inte alls är på samma våglängd. Vi har kommit in i en ond cirkel av motgångar och problem. 

Jag har helt ärligt övervägt att sälja honom eller att i alla fall lämna bort honom en period så att vi får en paus från varandra ett tag. Det var ju skönt att han skötte sig på senaste tävlingen, men det känns som att  ingenting fungerar hemma i vardagen!

Han har varit extremt spänd, skvattig, överreagerat på allt och varit rädd för saker han aldrig brytt som om förut. Mitt tålamod har tagit slut och det känner han. När all miljöträning för att få honom cool istället har fått fjantigheten att eskalera känns det så hopplöst och motigt.

Nu måste jag våga (och försöka) släppa tanken på prestation och lägga om helt i träningen och inte minst i mina tankar och min inställning för att bryta det här dåliga mönstret. 

Han får ha bomull i öronen vid all ridning för att stänga ute ljud så att han vågar slappna av mer. Jag kommer dessutom rida med graman ett tag, eller i alla fall då och då. Jag vet att många har starka åsikter om gramaner, men jag använder den bara under speciella omständigheter och nu är det för att vi båda ska få lite hjälp att få ner nacken lättare när han spänner till och trycker upp nacken, utan att det blir tjafs emellan oss. Vi ska bara fokusera på att gå i lugnt tempo i låg form och jobba med lösgörande arbete, inga större krav. 

Dessutom måste vi fortsätta experimentera med att hitta ett bett han funkar och trivs på för att bryta hans nya beteende att hela tiden joxa med bettet och bita i det, så att han slutar slita ner sina tänder.