Den här svackan går ut över mitt arbete, mina hästar och min vardag. Jag känner mig matt, otillräcklig och besviken på mig själv. Jag försöker utåt sett få allt att se ut som att det är tipptopp, men det tar på krafterna och ibland brister det för mig. 

Jag är missnöjd över min egen ridning. Jag kollar på videos på när jag rider och tycker egentligen att det ser bra ut, men ändå är jag inte nöjd med mig själv. Jag tycker att jag borde rida bättre, både på mina egna hästar och de på jobbet. Jag kommer inte riktigt fram till den känslan som jag vill ha på hästryggen och det gör att jag tappar motivationen. 

Jag känner mig feg nu för tiden, något jag inte gjorde förut och det blir jag irriterad på mig själv över. Egentligen är det väl mer försiktighet som har kommit med åren, att jag inte längre slänger mig upp på vilka galna hästar som helst. Men att känna mig feg är något jag inte vill och det är också något som gör att jag börjat tvivla på mig själv och ifall jag verkligen är bra nog att fortsätta med mitt arbete som jag egentligen älskar och som jag absolut inte vill sluta med. 

Jag känner mig misslyckad över att jag inte kommit ut och tävlat mina hästar de senaste två åren. Att tävla är något jag verkligen vill och tycker är kul, och jag är rädd att något ska komma ivägen nu så att jag inte kommer igång med tävlandet igen. Jag är rädd för att tappa all motivation i ridningen så att jag ger upp.

Att hinna umgås med familjen ordentligt utöver jobbet och hästarna är svårt det också och för att hinna det så blir det tiden hos mina hästar som förkortas. Jag känner mig oftast lite stressad, även om jag inte behöver vara det, och tiden jag bara umgås med mina hästar är inte så mycket som de förtjänar. Det har nog mest att göra med att orken tryter, men det ger mig väldigt dåligt samvete. 

Jag är rädd för att om jag tappar bort glädjen hos hästarna så tappar jag också bort mig själv och vem är jag då? Hästarna är ju mitt liv. 

Jag får även dåligt samvete över att känna såhär eftersom det finns så många andra som har det tuffare och som kämpar mer, men det går inte bara stänga av dessa tankar och känslor bara för att någon säger "ryck up dig" eller att några andra tycker att jag har det bra och är duktig på det jag gör. Det är svårt att satta ord på allt man känner men ibland är det skönt att skriva ner det och se orden själv. Jag hoppas att jag med lite tid kan få ordning på mig själv igen och få tillbaka min energi och motivation för mitt arbete och mina hästar, för det är ju det här livet jag älskar!